Förbi Hrvoje Milakovic /7 september 20216 september 2021 Du vet aldrig vilka knep som finns i dina godsaker, säger en färgstark karaktär i filmskaparen Scott B. Hansens Bad Candy, som hade världspremiär på Frightening Ass Picture Festival. Och det är ett uttalande som filmen tar till sig. Du vet aldrig vad du får med Bad Candy, oavsett om det är godis eller mynt.
Bad Candy, skriven av Hansen och Desiree Connell, utspelar sig på Halloween-kvällen i en liten stad när DJ:s Chilly Billy (Slipknots Corey Taylor) och Paul (Gremlins Zach Galligan) berättar kusliga historier om regionen. Det som följer är en utmärkt, om än ofullkomlig, skräckantologi som lever och andas Halloween, med olika blodiga berättelser och en skrämmande clown som dyker upp hela tiden och kommer att få din kostymsminkning att springa.
Tro mig när jag säger att den här clownen är motsatsen till Trick 'r Treats bedårande Halloweenie Sam. Om jag såg den här dåren stå vid sidan av vägen med en lek med mig-skylt, skulle jag köra över honom.
Men djävulens clown och Sam är mer lika än de ser ut.
Hansens bild drar avsevärt från Trick’ r Treat, nästan till den grad att den blir alltför uppenbar. Båda involverar en mystisk, kostymklädd figur som dyker upp i och utanför många berättelser. Båda filmerna innehåller berättelser om att respektera Halloween-lagarna och konsekvenserna av att ignorera dem (varje film har en tidig scen med stygga barn som greppar mer än den rekommenderade mängden godis på trappstegen och upptäcker att det inte är så sött). Och, naturligtvis, båda har en härligt kuslig Halloween-stämning.
Bad Candy är en av de filmer som, oavsett årstid, om det regnar, snöar eller om ditt hem svepas med dig i den som Dorothy, allt du behöver göra är att sätta på den, och du kommer att känna dig som om du blir inlindad i armarna på den stora pumpan själv. Om en avdelning på Bad Candy förtjänar ett speciellt erkännande så är det hela produktionsdesignteamet. Det här är inte som andra skräckantologier som har försökt och misslyckats med att fånga Halloweens kusliga atmosfär. I det avseendet uppfyller bilden nästan den höga standard som Trick’r Treat ställer, med en värld helt översvämmad av ghouls, troll och en hemsk mördarclown. Clownens lya är ett spektakel i sig, som påminner mig om Oogie Boogies lya från Nightmare Before Christmas i alla aspekter, färgstark och olycksbådande.
Wayne Andersons speciella sminkeffekter förtjänar också en runda av uppskattning. Bortsett från den läskiga clowngrejen som lurar runt – jag föraktar honom – är bilden Hansens full av monster och galningar, som alla är vackert gjorda och fick mig att skrika, länge leve praktiska effekter! En djävulsk gargoyle – och en av årets mest anmärkningsvärda varelser – dyker upp när pumporna körs. Jag var tvungen att stanna och trycka tillbaka ögongloberna i mitt huvud efter att ha sett ett gäng människor springa över ett farligt fält med pumpor på huvudet. Vad Hansen och hans besättning gör med effekterna i Bad Candy är inget annat än häpnadsväckande med tanke på den blygsamma produktionen, till den grad att de få digitala effekterna, särskilt i ett narrativ där en liten flickas fantasifulla teckningar kommer till liv, hotar att göra bilden billigare i jämförelse.
Även om inte alla berättelser i Bad Candy är en direkt gorefest, är de flesta av dem, och inbitna skräckälskare kommer att tappa blodet som stänker på skärmen om och om igen. Det här är en vild film där inget tabu är säkert. Barn slits isär. Söta älvor har blivit klämda. Det finns till och med en hel berättelse om nekrofili och en bårhusarbetares svar på att inte ha en het dejt på Halloween. Om Trick’ r Treat är hedersstudenten är Bad Candy den elaka tvillingen som har satts upp på vinden för att hålla alla säkra.
Vi gillar skräckantologier eftersom de vanligtvis innehåller lite för alla, och även om de är blandade, finns det alltid minst en Reese's Cup för varje hemsk Candy Corn. Bad Candy är inget undantag. Vissa berättelser är en ljuvlig bit av blodig och galen som helvetets rädsla, men andra har en kalkig, otillfredsställande tomhet. Ta en titt på dig själv, Candy Corn! De flesta av er kommer att hålla med om att de finaste skräckantologierna innehåller fyra till fem berättelser. Ändå stoppar Bad Candy så många bitar som det kan i påsen, vilket undergräver många historier eftersom det inte finns tillräckligt med tid för att uppskatta smaken innan vi skjuts in i en annan historia. Eftersom få av Bad Candys delar tillåter mycket karaktärsutveckling eller handling, sticker de större och blodigare bitarna, som pumpaloppet, ut mest.
Sedan mästerverk som Creepshows dagar har skräckantologier blivit mer fantasifulla med sina omslag – ta Scare Package, till exempel – men Bad Candy kommer till kort här också. Lika förtjusande som Galligan är i jobbet, är varken han eller Taylor särskilt övertygande som våra värdar, Chilly Billy och Paul. Det hjälper inte att komedin i Bad Candy, för det mesta, känns lika påtvingad som den anti-Halloween-grann som mumlar glad Halloween när de öppnar dörren. Många antologier tar också tid på att introducera berättelserna, men Bad Candy, som Trick’ r Treat, antar en sammankopplad stil där varje berättelse i staden har mindre kopplingar. Det är ett spännande koncept, men Hansen och Connells manus lyckas bara erbjuda oss dimmiga band till varje berättelse, vilket gör att universum känns mer fragmenterat än om det bara fanns en länkande tråd.
Bad Candy är den där känslan du får när du återvänder hem efter trick-or-treat och kastar allt ditt godis på golvet. Det finns den där gigantiska chokladkakan. Ett par äpplen. Filmen har toppar som känns som att spurta genom gatorna förbi prydda hus i oktober och dalar som känns som att sitta över toaletten med ont i magen efter att ha ätit för mycket godis. Den är långt ifrån felfri, men den har tillräckligt med fascinerande berättelser, skrattframkallande elände och spöklikhet för att ta dig till Halloween när lusten slår till.