Förbi Hrvoje Milakovic /22 september 202122 september 2021 Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig av Kelsey Egans Glasshouse. Det verkade spännande utifrån beskrivningen - en familj som överlevde ett minnesslösande gift medan de levde ut sina liv i ett växthus. Men den dystopiska feberdröm som gavs var både vacker att se på och störande i världens bistra kultliknande framtid. Det är en av festivalens bästa filmer i år, och alla som gillar mörkt berättande borde se den.
Glasshouse börjar arbeta direkt och målar upp hur dessa unga damer hanterar framtiden de befinner sig i. Människor dödas och styckas sönder som ett sätt att leva. De måste använda alla tillgängliga resurser för att överleva den dystra värld de har befunnit sig i. Dessa grymma aktiviteter är på hela showen från första minuten, med en av de unga damerna som skjuter och mördar en kille som gör misstaget att kliva in i deras lilla tillflyktsort mitt i en ödemark.
Rättegången har en surrealistisk atmosfär, med de unga individerna, av vilka de flesta är under 20 år, ägnar sig åt mord som om de lekte med leksaker. Moralen har för länge sedan försvunnit från världen, vilket de unga artisterna visar genom hela filmen. Den kultliknande familjen lär dig allt du behöver veta, och artisterna gör ett utmärkt jobb i sina roller. 'Mother' (Adrienne Pearce), Bee (Jessica Alexander), Gabe (Brent Vermeulen), Evie (Anja Taljaard) och Daisy (Kitty Harris) skildrar alla en omtänksam men kylig bild, och allt fungerar effektivt för att dra in dig i deras värld.
När en främling (Hilton Pesler) räddas av Bee och förs in i deras värld, faller allt sönder. Vi får en känsla av vad den här familjen måste gå igenom för att överleva genom hans ögon. Det är också här vi får en känsla av våldet som lurar under ytan. När han arbetar sig in i deras liv avslöjas gradvis nivån av att dölja sin egen ångest och lidande. Alla i familjen är skadade, ändå är det något med att ha luft som gör att man glömmer.
Glasshouse är ett narrativ som börjar mitt i deras liv, och vi som tittare får gradvis fakta som alla i deras universum känner till på någon nivå. Från i vilken utsträckning samhället har sönderfallit till varför familjen väljer sina roller och traditioner. Information avslöjas successivt när vi släpps in i deras förflutna och minnen. Godbitar bjuds på när huvudpersonerna upplever glimtar av vad de har varit med om, och det som finns kvar av deras svaga sinnen faller sönder och ger vika.
Glasshouse presenterar en värld full av mystik, saknad och sorg, allt insvept i en faner av elegans och stil, från sexuellt upphettade relationer till incest och bortglömd ångest. Det här är mycket mer komplex film än vad dess yta antyder, och författarna Emma Lungiswa De Wet och Kelsey Egan har skapat en vackert förödande berättelse med inslag av känslor som vi alla har upplevt någon gång i våra liv.
Varje ytterligare förklaring skulle avslöja filmens mysterier, vilket gör den så spännande. Denna berättelse måste upplevas, med varje ny upptäckt ger lite mer kött till universums ben. Den förklarar varför familjen är som den är och varför deras beteenden, som verkar hårda, är nödvändiga för deras överlevnad.
Glasshouse är en hemskt vacker film som utnyttjar den nuvarande verkligheten för att skildra ett samhälle på gränsen till kollaps. Den viktorianska estetiken i kombination med aktuella tankar skapar en kusligt otidsenlig bild som är både kuslig och fascinerande. Artisterna gör ett utmärkt jobb i sina roller och förmedlar en känsla av sina personligheter via handlingar snarare än förklaringar. Den enastående karaktären, Peeler, är briljant listig när han gradvis försöker få övertaget samtidigt som han alltid försöker se oskyldig ut mot det våld han tror att han måste ta till för att överleva.
När man tittar bakom den vackra fasaden har Kelsey Egan skapat en film som är både fascinerande och fruktansvärt skrämmande. Den spelar på verkliga ångest och begreppet familj på ett häpnadsväckande effektivt sätt, och ger bara ett smakprov på en framtida framtid som vi alla har trott var tänkbara de senaste åren. Glasshouse är utan tvekan en av de största genrefilmerna som kommit ut under det senaste året om du vill att thrillers som går utöver sitt ämne ska hamna under huden på dig.
Glasshouse är en av de mest skrämmande och estetiskt fängslande skräckfilmerna på bio i år, och den är ett måste för alla som vill uppleva en berättelse som stannar kvar hos dem långt efter att de har sett den.