Förbi Hrvoje Milakovic /27 september 202126 september 2021 När skräckgenren hittade filmer exploderade när The Blair Witch Project dök upp på teater, hoppade många producenter på möjligheten att kunna producera något billigt som skulle lösa in massor av vinst. Med tidens gång har många filmer använt formatet för att uppnå ett sådant mål, och de har mött både framgångar och misslyckanden. Det är 2021 och en nyfunnen filmfilm hoppar upp på publikens skärmar. Var står den? Som en framgång eller som ett misslyckande?
VHS 94 är en antologifilm med delar regisserad av Simon Barret, Timo Tjahjanto, Jennifer Reeder, Chloe Okuno och Ryan Prows. Filmen ramar in de olika berättelserna kring en S.W.A.T. Team som leder en razzia mot vad som verkar vara högkvarteret för en mycket våldsam sekt. Videobanden som hittades inne i lokalerna skildrar några skrämmande experiment och händelser, alla kopplade till en enorm konspiration.
VHS-serien har gjort sig ett utrymme i branschen tack vare sin låga budget och upprörande attityd till berättande. Den här nya delen i serien driver inte riktigt höljet längre än de tidigare filmerna gjorde, men den lyckas lägga till lite excentrisk humor och höja de parodiska inslagen till en ny nivå.
Berättelserna är varierande, och de handlar om alla möjliga konstiga trådar. Från uppenbarelsen av ett monster i kloakerna till en begravning som gått fel och en actionfylld sekvens som plundrar en galen vetenskapsmans labb. Det finns lite av allt i filmen, men med denna fantastiska känsla av variation kommer det också en känsla av oordning och osammanhängande. Även när berättelserna är inramade kring S.W.A.T. fynd inne i sektens huvudkontor. Ingen av berättelserna verkar egentligen ha något gemensamt annat än att de är våldsamma, och de är billigt gjorda.
Produktionsvärdena i vissa av dessa berättelser är nästan noll. Hittade filmer har aldrig blivit erkända för sina enorma budgetar, scenografier eller kostymdesigner, men V/H/S/94 verkar ha gjorts på en knapp budget. Vilket är ett väldigt stort problem, eftersom många av berättelserna försöker vara för ambitiösa för sin egen skull. Ansträngningen och avsikten finns där, men filmskaparna kan inte riktigt nå sina mål. Denna brist på resurser påverkar filmen så mycket att skräckelementet i många ögonblick förvandlas till ren absurditet, eftersom många av specialeffekterna bara ser för falska och fåniga ut för att kunna tas på allvar. Många av dessa berättelser övergår sedan till att bli gore-fest, men efter den första chocken blir det tröttsamt och tråkigt att se inälvor som kastas runt hela tiden.
När det kommer till regi är det väldigt märkligt att av de fem regissörerna som arbetar i filmen är det bara Tjahjanto som lyckas ha en egen röst. Avsnittet som visas i mitten av filmen är längst, och det är helt överdrivet. Massor av gore, action och läskiga monster, men det är gjort med bravur och expertis. Resten av delarna skiljer sig inte mycket från varandra, och de kunde faktiskt ha regisserats av samma person.
Allas skådespeleri framstår som falskt, och även om denna aspekt kan ge en viss charm till vissa delar, framstår det i andra som amatörmässigt i bästa fall.
Om bara regissörer och manusförfattare från alla olika delar kunde ha arbetat mer som ett team istället för separat, kunde filmen vara mer konsekvent och var och en av delarna kunde livnära sig på varandra.
Just nu är det så svårt att hitta en film som är skrämmande. Publiken har sett så många idéer på skärmen och några av dem har gjorts så bra att det är svårt att komma på bra grejer och genomföra dessa idéer på rätt sätt är ännu svårare. V/H/S/94 lyckas inte alls vara skrämmande. Det framstår som ett försök som bara kommer att hitta försvarare bland de mest hårda fansen av serien, eller de som inte har något emot att se en dålig film och skratta åt den.
Filmen bekräftar också hur begränsat det hittade filmformatet är. Vid det här laget borde det verkligen stå klart att endast vissa typer av berättelser anpassar sig väl till detta format. Medan andra bara begränsas i sitt uttryck och till slut blir sårade av ett format som har så strikta regler och att det behöver förnuft i universum för att vara vettigt. Filmskapare borde börja tänka mer på detta. Kanske skulle några av berättelserna i den här filmen ha blivit mycket bättre genom att göras på det traditionella sättet.
Dessutom är VHS-filtret alldeles för mycket. Det här är ingen vacker film att titta på.
V/H/S/94 kan vara ett steg tillbaka för franchisen, men serien var aldrig känd för sina produktionsvärden, och det fanns alltid några intressanta historier här och där. Här verkar allt halvdant, med stora ambitioner men utan resurser för att nå dem. Visst känner producenterna sin publik och denna insats kommer att glädja några av dem. Men med tanke på att åtminstone varje uppföljare borde försöka överträffa den föregående, tog den här filmen 94:an i sin titel på för stort allvar och tog franchisen många steg tillbaka.
Kanske borde en VHS-film gjord på ett mer traditionellt sätt finnas i producenternas tankar efter den här.